Till er som ville att jag skulle berätta om mitt kärleksliv...

Det finns egentligen inget att säga, samtidigt som det finns hur mycket somhelst. Ni vet den där känslan när man läser dom fina sms:en från honom på kvällarna? När man precis skiljts åt, och bara vill springa tillbaka och få en sista kram? När man ska ses och får fjärilar i magen och känner pulsen öka? När hjärtat hoppar över ett slag dom gångerna han blev arg på dig? När man ligger på hans mage och lyssnar på hans hjärtslag? När han tittar dig i ögonen och säger att han älskar dig mest i världen? När han lyfter upp dig i sin famn och kysser dig? När ni bråkat och han kallar dig hora och ber dig dra åt helvete? När du upptäcker på morgonen att han skickat ett långt sms där han beskriver hur perfekt och underbar du är? När du ligger på golvet och gråter så hjärtat nästan exploderar när han säger att han aldrig mer vill se dig? När du åker till hans hus mitt i natten för att du bara vill säga att du aldrig vill förlora honom? När det svider till i hjärtat dom gångerna du ser att han skriver gulliga saker till en annan tjej? När du vaknar på morgonen av att han håller om dig och pussar dig i nacken? När han tar din hand inför sina föräldrar? När du tittar på bilder på honom, och tänker hur fin och vacker han är? När du sitter på bussen påväg hem till honom? När han helt spontant skickar ett godnatt sms? När du inser att allt ni hade, alla stunder, inte betydde någonting för honom?

Den känslan, den kallas kärlek. Det finns fortfarande dagar, efter 2,5 års tid, som jag saknar honom. Eller snarare de stunder vi hade. Ni vet när man tänker tillbaka på dom där helt underbara stunderna? Minnen av scener som får en att bli tårögd. Då kan det kännas tomt där inne igen... Vi har ingen kontakt idag, vilket jag är glad över. Jag har kommit över honom. Men han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, så är det bara. Jag är bara så jävla trött. Trött på att ingenting är ömsesidigt. Vill inte vara den enda som ligger och saknar, och tänker på honom. När jag börjar gilla någon, då är det som att jag tappar bort mig i mig själv, och slutar försöka. Bara låter mig uppslukas av kicken att vara nära honom och känna hans blick på mig.

Så jag säger stopp. Tänker inte visa några jävla känslor överhuvudaget mer, för det är då du är som mest sårbar. Håller bara allt inom mig. Jag väntar här från och med nu...