Har inte tänkt på dig såhär mycket på väldigt länge. Kanske för att allt börjar komma tillbaka till mig nu, såhär ett år senare. Jag trivs med läget som det är nu, jag klarar av det. Men det gjorde jag inte förut. Ändå vågar jag nästan, bara nästan, chansa och tänka på hur det skulle varit nu. Det här är trots allt min gyllene chans att komma någonstans längre än bara till din dörr. Det är bra som det är nu. Skulle aldrig kunna gå tillbaka till det vi hade...

Jag har börjat inse nu att du alltid kommer ha en plats i mitt hjärta, oavsett allt du gjort. ♥